Madicken "Conler" som bloggar på http://conler.se har gästbloggat hos oss!

När Sofia frågade om jag skulle vilja gästblogga här så var jag ganska säker direkt på vad jag skulle skriva om, nämligen mitt föredetta självskadebeteende.

Så ja till att börja med, vem är jag då? Jag är en 17 årig tjej vid namn Madicken som gått i samma klass som Sofia.
Jag är ganska mellanmjölk sådär, har egna hästar, bra familj som älskar mig, bor på landet utanför den "stora" staden vagnhärad. Jag går i skola i södertälje, rättaresagt 2an i omvårdnadsprogrammet där jag trivs väldigt bra.

Så ja, vart ska man börja? Jag har väl redan sedan jag var liten varit en liten rädd och förvirrad unge. Jag verkade så lugn, men när mörkret föll på så såg jag saker, och hörde saker som jag själv inte kunde förstå. Mina sömnproblem och tvångstankar började i tidig ålder och jag kände mig ofta konstig. Jag började må dåligt, för jag inte förstod vad som hände själv. En del hemska trauman hände i mitt liv under en period och det gjorde mig ännu mer deprimerad, och jag började för första gången få panikångestattacker. Här var jag väl 11 eller 12 år. Jag förändrade stil, från att vara mer en fjortis, till att bli det som vi kallar idag emo. Så började mobbingen runt det flöda. Och mer saker gjorde mitt liv surt. Jag såg annorlunda ut. Jag började långsamt skada mig själv, först omedvetet med nålar och tändare, sedan satte rakbladen in. Först var såren inte så djupa, och idag ser man bara dem som bleka vita ärr. Men sen blev såren djupare och bredare och ärren som jag skaffat på mig kommer aldrig försvinna. Ångesten var outhärdlig med skrikande röster i huvudet och känslan att bli uppäten innefrån och det enda sättet för mig att få "lugn" var var att skada mig. Det slutade även med att jag var så djupt nere på botten och inte såg en utväg förutom att ta livet av mig. Jag misslyckades med mitt försök, vilket jag är evigt tacksam för idag.

Många har svårt att förstå varför jag skar mig, och det har jag ibland själv svårt att förstå med. Men samtidigt
så minns jag paniken jag hade i mig jämt och ständigt och aldrig blev fri ifrån. När jag skar mig så vart
jag lugn för några minuter och kunde bara slappna av för en gångs skull.
Idag är jag "frisk" och skär mig inte längre. Men samtidigt är det en sak jag lever med varje dag. Ärren finns där
och jag får ofta försvara mig, förklara mig och förkara. Tro mig, det är svårt att bara bära ärr. Jag har mycket fördommar emot mig och får ständigt försvara och bevisa att jag inte är ett "psykfall" bara för jag skar mig.
Många ungdomar missbrukar alkohol,tabletter,droger, sex etc, men det syns inte. Jag missbrukade rakbladen för att palla livet, men det är något som syns och kommer synas hela livet. Ärren syns, men ser ingen spåren efter all alkohol eller alla droger jag också tagit för lindrat ångesten?
Jag kanske är emo, uppmärksamhetssökande och äckligt, men jag är även hon som överlevde och hon som vill förändra synen på allt. Dagligen möter jag många hatkommentarer på min blogg, men jag peppar mig själv till att fortsätta skriva om det här. Det behövs. Att skada sig själv genom att skära sig är så vanligt men det tystas ner till max. Ja, det var mitt lilla inlägg. Det finns egentligen så mycket mer att skriva.
Puss på er, och ta hand om er där ute!